Profetiska sånger från 1700-talet

Jag läste härom kvällen några härliga sånger hämtade från radikalpietisternas sångbok "Andeliga Wijsor om hwargehanda materier och wid åtskilliga tillfällen", från 1730-talet.

Ett litet exempel på hur dessa tidiga och fria pietister kunde skriva sånger, är detta:


Lambsens jungfrur länge warit
I qwarter på skiöckiohus,
Ther the offta illa farit
Och mist både krafft och lius.
Länge nog har skiökan rådt.
Länge nog thes wälde stådt.
Länge nog har warit blannat.
Ondt och godt så om hwartannat.

Länge nog har Gud måst tola
Se bland swinen barnen kiär
Skiökan har fått länge bola
Med alt thet, som heligt är.
Länge nog mångt menlöst barn
Blifwit kränckt af skiökans garn.
Hon har bön och sång reglerat
Öfwer gudtienst strängt regerat.


I modern svensk skrift blir det så här:


Lammets jungfrur länge varit
I kvarter på skökohus,
Där de ofta illa farit
Och mist både kraft och ljus.
Länge nog har skökan rått.
Länge nog dess välde stått.
Länge nog har varit blandat.
Ont och gott så om vartannat.

Länge nog har Gud måst tåla
Se bland svinen barnen kär
Skökan har fått länge bola
Med allt det, som heligt är.
Länge nog mångt menlöst barn
Blivit kränkt av skökans garn.
Hon har bön och sång reglerat
Över gudstjänst strängt regerat.


Pietisterna skrev också andra sånger, mycket vackra och med väldig Jesuskärlek.


Ach, rena med tin kiärleks blod
Min arma siäl, min Jesu god,
Låt den helt genom tränga
Min inra lifsgrund, ty then kan
Allena rensa ut hwart gran,
Som wid mig än månd hänga,
At jag blir, Som saphir,
Skiär och rener, Himmelsk finer,
Genom drifwen,
Med tin kiärlek helt omgifwen!


Modern sv:


Ack, rena med din kärleks blod
Min arma själ, min Jesus god,
Låt den helt genom tränga
Min inre livsgrund, ty den kan
Allena rensa ut vart grand,
Som vid mig än månne hänga,
Att jag blir, Som safir,
Skär och rener, Himmelskt finer,
Genom driven,
Med din kärlek helt omgiven!



Men något som också är väldigt intressant, är följande:

Tron att Jesus skall komma och hämta sin brud bort från jorden till himlen angrips ofta från vissa religiösa håll. Man har bland annat fått höra att det var en viss John Nelson Darby från Irland, som uppfann läran om "parusin" någon gång på 1800-talet, alltså att Jesus skulle rycka oss upp på skyar honom till mötes, och att detta inte skulle ha förkunnats bland kristna före Darbys tid. Väckelsekristendomen i vår tid, som mestadels har denna lära, skulle alltså ha fått den från denne Darby, som man gärna också visar var lite snett ute i övrigt.

Nu är det ju så att dessa pietister jag läser om levde i början på 1700-talet, alltså ett sekel innan Darby. Och hos dem finner vi även följande sångtext, skriven av en Gunilla Grubb:


Up, min siäl, si dagen nalkas,
Och din mödos heta swalkas,
Up och tig til bröllops red!
Si din brudgum kommer ned
At tig hem til himmelen föra
Och tig ewigt nögder giöra
Han kallar dig, min siäl, til sig.


M. sv:


Upp, min själ, se dagen nalkas,
Och din mödas hetta svalkas,
Upp och dig till bröllop red!
Se din brudgum kommer ned
Att dig hem till himmelen föra
Och dig evigt nöjder göra
Han kallar dig, min själ, till sig.


Alltså, "Se din brudgum kommer ned", skriver hon. Jesus kommer alltså ned från himlen. För att göra vad? Upprätta tusenårsriket direkt? Nej tydligen inte enligt dessa pietister. Hon fortsätter: "...Att dig hem till himmelen föra." Så Jesus kommer alltså ned från himlen, för att ta oss hem till sig, i himlen. Skrivet 100 år före Darby, i Sverige, av enkla radikalpietister.

Var hade de fått denna lära ifrån? Från Bibeln så klart! Den finns där, men kan bara ses av dem som är brudesjälar. Det finns sådant som Gud inte uppenbarar för alla, för alla sammanhang är egentligen inte värdiga att bära det. Denna sanning, sanningen om Jesu tillkommelse och det "hemliga bortryckandet", som är så föraktat och förtalat, det lever, hos dem som allramest tar kristna livet på allvar, som mottager uppenbarelsen, som är fördold i skrifterna för övriga. Det finns säkert äkta brudesjälar också bland dem som inte har denna lära, men de kan få den om de bara vill tränga lite längre in i brudemystiken och främlingsskapet.

Ännu en pietistsång om Jesu tillkommelse:


Brudgummen kommer, skynder ehr alla,
Til bröllops waker, si Jesus är här!
Han sänder röster och låter ehr kalla,
Skynden ehr, salig den, som redo är!
Bruden är tilred och skall snart hemföras,
Alting är redo, ty rösterna höras.


Bruden skall hemföras, känns det igen? Det handlar inte om någon kort flygresa till det jordiska Jerusalem, utan det handlar om bortryckelsen, ooh kvarlämnandet av dem som inte "redo är". Röster som hörs, det syftar väl på anskriet "Se brudgummen kommer", som alltså tydligen också var levande bland dem.

Så om nu dessa pietister Darby förutan levde i, trodde på och förkunnade denna lära, så visar väl det att den tycks vakna till liv varhelst det finns väckta kristna, i vilken tid de än lever. Darby må ha varit en väckt själ han också, men inte är det på hans läror vi bygger vår tro. Inte heller på pietisterna, för detta är väl ganska okänt för de flesta i vår tid. Att Jesus skall hämta brudeskaran, det är något man får från Gud själv, om man är öppen för det, inte bunden av läror eller annat bråte som står i vägen.
...

Givetvis är denna sanning inget man skall vara så fixerad vid att man "glömmer bort" andra sanningar i Guds ord eller börjar negligera dem bara för att man tycker man måste försvara denna lära. I en levande tro lever alla Guds sanningar och blir till en enda sanning, centrerad i Jesus och uppburen av den Helige Ande. Men då finns också detta med och får sin rätta plats, i det stora missionsuppdraget.
___

Bittra Lagen och Söta Nåden

Jag läste om två evangelistsystrar under 1700-talets pietistväckelse i Stockholm. Den ena kallades "Bittra Lagen" och den andra "Söta nåden". Tillsammans utgjorde de en vinnande kombination. Den ena kvinnan förkunnade lagen och domen för åhörarna, med profetisk skärpa, och så tog den andra vid och vittnade om nåden och Kristi kärlek. Tillsammans vann de själar för Jesus, eftersom de kompletterade varandra. Det den ena saknade hade den andra.

De ingick i en grupp kallad "Gråkoltarna" som väckte stor uppmärksamhet på den tiden. Senare dömdes de till långa fängelsestraff, där de långsamt bröts ned, fysiskt, psykiskt och andligt, under ett obeskrivligt lidande. Det var det pris de fick betala för sitt själavinnande. Hur mycket är vi beredda att betala?

Boken om dem kan hittas på antikvariaten.
___

Från väckelsen i Stockholm på 1720-talet

De kom för att förstöra, gick därifrån som frälsta:

"...Tolstadius fick nu wid Skeppsholms församling ett widare sätt att arbeta på, och Guds nåd, som war begynd med honom, tilltog dagligen.

Många tusende åhörare infunno sig här både från norra och södra Förstäderna i denna folkrika Stad, och hopen av dem som trodde tillwäxte dagligen, så att denna lilla kyrka, för trängsel skull, måste ombyggas och utwidgas; ty genom Jesu Christi nåd som i honom werkade, predikade han väldeliga, och nåde-hungriga själar funno här en föda, som de förr saknat.

Det var ock undransvärdt att se och höra, huru säkra och ogudaktiga menniskor, så wäl af Lärare som åhörare, hwilka kommo dels af nyfikenhet, dels af arglistighet att uppsnappa något som de kunde wränga och förtyda, blefwo stundom hoptals rörda och slagna, så att några, hwilka gåfwo Guds uppwäckande röst rum hos sig, wordo af sina samweten drifna att upptäcka för honom sitt onda uppsåt, och blefwo en del deraf sedan hans wänner..."

Fler apostoliska tongångar från boken "Erik Tolstadius' Märkwärdiga Levnadslopp", nu utlagd i sin fullhet i faximil på http://pietisterna.se/.
___

Om Erik Tolstadius

"Då denne Gudsmannen sådant och dylikt talade, kunde man tydligen höra och känna, att det flöt af en lefvande och grundlig förfarenhets kännedom, och alla de, som hörde honom, och hade pröfwogåfvan, intyga enhälleligen, att denne stora Guds tjenaren predikade med en Apostolisk anda; ty kraften af hans ord trängde sig in i stenhårda hjertan, och många, som tillförne försmädat honom som en kättare, måste sedan med tårar bekänna, att här var Guds finger."

Kort utdrag ur en bok om Erik Tolstadius, utgiven först på tyska 1761, sedan översatt till svenska ett flertal gånger i slutet av 1700-talet och en bit in på 1800-talet.

Varför först på tyska, kan man undra? Svaret på den frågan är att sådana böcker fick inte utges i Swerige på den tiden.

Att det då undgick allmänheten, detta bevis om apostolisk kristendom i det hårda Sverige, är alltså lätt att förstå. Dock spreds kännedomen om gudsmannen bland folket, både inom och utom landet.

Det är mera svårt att förstå att kännedomen om detta senare, i friare tider, så gott som helt har glömts bort.

När jag har läst om pietismen har jag känt glädje i mitt hjärta. Tänk att vi hade en väckelserörelse med apostoliska kännetecken i Sverige på 1700-talet, som bröt sig fram trots fruktansvärt motstånd, och spred välsignelse både här och utomlands. Den gick som en gyllne ådra genom en annars ganska mörk tid, och höll liv i ett land som annars säkert hade gått under efter att ha dragit på sig många fiender under den protestantiska tiden.

Den var samtida med metodismen i England, men dagens kristna i Sverige vet ofta mer om metodismen än om vår egen pietism. Förklaringar finns, men de duger inte som ursäkter. De kristna i Sverige borde ha tagit vara bättre på det här andliga arvet. Det finns liksom kvar, i gömmorna, det är inte slut, inte uttömt. Det kan fortfarande väckas upp och bryta fram igen. Gud är inte färdig med pietismen, så känns det. Den är mer andlig och har ett ljusare innehåll, än flera av de senare väckelserörelserna. Dess skatter hade behövt finnas med, som en lysande ingrediens, när nya generationer tog vid. Men den bröts sönder, mördades helt enkelt, genom det hårda motståndet.

Ovan nämnda bok finns nu på webbplatsen http://pietisterna.se , i faximilutgåva, med frakturstil och allt, i så trogen avbildning att man nästan kan känna lukten av det gamla gulnade pappret.
___

En andlig Röda Nejlikan

Ordet pietism kunde lika gärna bytas mot andlighet. Pietisterna var alltså de kristna under upplysningstiden, som var andliga och upplevde den Helige Ande på ett speciellt sätt, till skillnad mot övriga som antingen var andligt döda, eller så ortodoxa att de blev lagiska och förbittrade Guds Ande. Pietismen, dvs andligheten, finns alltså idag också och har bara fått andra namn.

BILDEN: Adelsätten von Strokirchs vapen

Att pietisterna gärna glömts bort inom svenska kyrkan är kanske förståeligt, eftersom där säkert fortfarande finns ett motstånd och också intresse att dölja begångna oförrätter. Det är mer underligt att 1700-talspietismen så lite uppmärksammats bland fria kristna, då den faktiskt är deras direkta föregångare. Men det kan ju tänkas att den även för frisinnade kristna framstår som "för" andlig, för mycket inriktad på en personlig, levande fromhet, i samfund som ganska snart stelnat, de också, i antingen avfällighet eller ortodoxi.

Kanske har man också låtit sig skrämmas av de mer extrema företeelserna inom radikalpietismen. Konrad Dippel t.ex som räknas som radikalpietismens apostel i Tyskland, hade en del läror som vi inte skulle tycka om idag, och som även i hans tid ogillades av många pietister. Ändå var han ett medel till väckelse överallt där han drog fram, även när han besökte Sverige. Gud kan använda vem han vill, och gjorde så med Dippel, som fick bli en vägröjare, en som öppnade vägen till de andliga välsignelserna bortom ortodoxin, sedan var det upp till var och en att akta sig för överdrifterna som också kunde dyka upp vid vägkanterna.

Thomas Leopold, som nog kan betecknas som "dippelian", påstås ha förnekat treenigheten. Men han gjorde det på ett sätt som faktiskt har ett visst fog för sig. Men för dem som strikt håller sig till en skriven trosbekännelse framstår han då naturligtvis som villfarande. Men Leopold gick bara efter vad som står skrivet, och då han inte fann någon lära om treenighet i Bibeln, erkände han den ej heller. Det är radikalt, men sådana var radikalpietisterna. Naturligtvis trodde han på Jesus som Kristus kommen i köttet och Guds Ande som Guds och Kristi Ande. Och han upplevde Andens verkningar och var vad vi skulle kalla andedöpt. Men någon lära utöver vad som står Skrivet i Guds ord ville han inte erkänna. Vilket givetvis fick ortodoxa, rättroende, men felmenande, präster att gå i taket.

När jag läst om pietisterna har jag blivit positivt förvånad över hur ovanligt klarsynta de var över skillnaden mellan att vara en pånyttfödd kristen och bara en namnkristen. En sådan klarsynthet finns inte ens bland många fria kristna idag. De menade sig kunna känna i sin ande vem som var pånyttfödd och vem som inte var det. De visste att det finns en skillnad, och att det alls inte "bara är Gud" som vet hur en människa har det i sitt inre.

Pietisterna var också väldigt måna om att skilja på det levande Gudsordet, och det döda, bokstavliga. De menade att Bibeln var till ingen nytta, om man inte hade Anden som vägledare. Ordets förkunnelse utan Andens kraft var värdelös. Således övergav de de präster och församlingar där Ordet bara förkunnades som en torr lära. I de sammanhang där de upplevde Andens kraft, var däremot verkningarna desto mer påtagliga. På vissa platser, även inom kyrkorna, där prästerna var öppna för den Helige Ande, förekom yttringar som påminner om de värsta (eller bästa om man så vill) företeelserna inom dagens väckelser. Folk föll till golvet i Andens kraft under predikningar. Hela skaror prisade Gud högljudt, så det hördes kilometervis omkring.

De var frimodiga, och vågade säga sanningen, om avfallet i landet, och väckelsen nådde långt upp i samhällshierarkin. Adelsmän blev frälsta, höga militärer, liksom folk i allmänhet. Under 1720-och 1730-talet sägs väckelsen ha varit som starkast i Stockholm, och man räknar med att minst 700 personer brukade samlas regelbundet till olagliga konventiklar, förutom de många som också gick och hörde de väckta prästerna i deras församlingar.


En intressant personlighet var den frälste adelsmannen Karl Mikael von Strokirch, som stred för trosfriheten i riksdagen och till viss del lyckades få till stånd lagändringar som öppnade för väckelsens fortsättning. Dessförinnan hade han varit med och grundat Sveriges första friförsamling, som höll till i "Mommas hus" i huvudstaden och var ett urkristet kollektiv. Själv fick han tillbringa ett halvår i fängelse när myndigheterna slog till mot församlingen, och för de övriga medlemmarna blev straffen i vissa fall många år.

Strokirch reste runt i landet, nästan som en "Röda Nejlikan", och dök upp än här än där och förde med sig väckelsen och nyheter om allt som skedde på de olika platserna. Tack vare sin förmåga att lura in sina motståndare i lagtolkningar, lyckades han alltid, förutom den första fängelsevistelsen, undvika att bli dömd. Han kunde t.ex utebli från kallelser till förhör genom att anklaga de kallande för formella fel i kallelsen. Och de var tvungna att ge honom rätt. På samma sätt gav han andra pietister råd om hur de skulle bete sig inför sina anklagare.

Pietisterna använde dessa tillfällen till att "vittna inför överheten". De predikade i rättssalarna, och skrev långa inlagor, som sedan också spreds över landet och lästes som uppbyggelselitteratur.

Många var oerhört frimodiga. När de kom till rättssalarna ville de ofta inleda med bön, och eftersom det var sed i landet på den tiden, även bland myndigheterna, kunde de inte vägra dem detta.

Thomas Leopold brukade falla på knä och ropa högt till Gud innan han satte sig ned de gånger han var inför rätta.
Han var även så listig, att när präster kom till honom i fästningen och skulle "undervisa" honom om den "rätta läran", så svarade han med så hög röst, att de andra fångarna (och vakterna utanför cellen) kunde höra hans svar och på det sättet få höra evangelium.

Ibland gick det för långt, som t.ex när några tjänstefolk hade hört en predikant vid namn Norman predika om att de sista skulle bli de första och att man skulle vara varandras tjänare. Så när de blev tillsagda att göra sina sysslor, så svarade de: "Så säger icke Norman, så det kunnen I göra själva!"

Om man sätter in det svaret i en 1700-talsmiljö, så förstår man hur radikala och frimodiga dessa kristna var, även om det i det fallet blev lite fel. Värdfolket måste ha satt i halsen när de hörde tjänstefolket svara så.

Men tiden gav ju också dessa rätt. Idag finns inte den klasskillnaden längre som då var självklar. I stort sett allt det som radikalpietisterna och deras inomkyrkliga, väckta vänner kämpade för, har idag blivit verklighet. De var föregångare till det moderna samhället, i dess bästa form, långt, mer än hundra år, innan den förändringen skedde.
___

Den nakne profeten

PIETISMEN - jag har under några veckor studerat denna 1700-talsväckelse, och är förundrad. Aldrig hade jag trott att det fanns så mycket härligt och underbart att läsa om denna andliga rörelse (särskilt den radikala grenen därav).

Igår läste jag t.ex om Lars Ulstadius, som i Åbo i Finland (som var svenskt då) i en kyrka avbröt prästen och började hålla en straffpredikan för församlingen, mot prästerskapet och folkets synd.

Väktare tillkallades, men eftersom Lars gick klädd i enkla kläder, kunde han slita sig ur väktarnas grepp och lämna kläderna kvar i deras händer. Och så rusade han fram i altargången igen, naken, och fortsatte sin predikan (på sjungande finlandssvenska får man förmoda), tills han till slut blev infångad.

För detta tilltag och för sin tro blev han först dömd till döden, men fick sedan straffet omvandlat till livstids fängelse.

Efter lång tid i fängelse i Stockholm fick han möjlighet att bli benådad och frigiven, men var då så van vid fängelselivet att han bad att få stanna kvar där (!)

Efter 44 år i fängelse dog han, utan att ha gjort avbön eller ändrat uppfattning i sin tro.
___

Återuppliva minnet av Thomas Leopold

Det verkar väl förmätet att skriva en artikel om martyren på Bohus, Thomas Leopold, och lägga ut den på nätet nu, när man själv väntar på domen från överklagandet i Hovrätten. Samtidigt finns det ju paralleller eftersom det som skett med Åke Green m.fl faktiskt drar tankarna tillbaka till den tid då fria kristna i Sverige kunde kastas i fängelse för sin tros skull.
Kanske är det så att detta är rätta tiden att återuppliva minnet av Thomas Leopold, så att han blir den förebild och inspirationskälla han rätteligen bör vara för kristna i detta land.

Leopolds lidande för Kristi skull kan, såvitt jag känner till, inte jämföras med något annat, vare sig i Sverige eller i historien. Upplys gärna om någon som haft det värre, efter att du tagit del av vad han fick genomgå i 1700-talets Sverige.
...

(Avsikten [eller visionen] med artikeln är att den efter hand skall bli en självständig webbplats, öppen för alla intresserade, som vill delta i insamlandet av litteratur m.m. om TL, och att sajten skall bli en inspirationskälla till kamp för tron och yttrandefrihet.)

http://bibeltemplet.net/leopold.html
___

Radikalpietism

Allt som är fött av Gud har bärkraft och växtkraft. Det är inte orden i första hand utan ORDET som gör verkan, och ORDET är JESUS, det av Gud sända och levandegjorda uttrycket för hans vilja, mottaget i villiga hjärtan och förvandlat till kött.

Det innebär att allt som en kristen gör i den Helige Ande, liksom med kung Midas, "blir till guld". En god gärning, ett sant ord, en förlösande idé, en välsignad predikan, en vänlig hälsning, ett leende, en skarp tillrättavisning, en gåva, ett mottagande, en bön - allt detta bär med sig frukt i Guds rike och kan bli den kontaktpunkt där det eviga Livet börjar och dödens välde upphör.

Vad det handlar om är att ta emot när Gud ger - när han ger personligen, ur sin goda fadershand.

Det står: När du hör ett ord från MIG, då skall du gå, och då har du ett förkunnaransvar. Gud säger: Om JAG säger till den ogudaktige: 'Du skall dö' - då skall vi varna, och varnar vi inte då drar vi själva över oss samma dom. Men sänder vi oss själva står vi där som fån när domen inte kommer. Jeremia sade: När jag teg blev det som en ELD därinne. Guds ord när det kommer till dig, tränger på, och du VET att du fått det och känner bördan. Gud sade: Jag sände icke dessa profeter utan SJÄLVA lupo de åstad. Bättre då att säga Herre här är jag sänd mig, och att stanna i staden tills man blir beklädd med KRAFT, kraft från höjden som inte kan tigas ner, förbigås eller förhålla sig neutral inför.

Men vänta inte till döddagar - kraften kommer, och kommer den inte beror det inte på Gud. Låt din mun vidt upp och jag skall uppfylla den, säger han. Ett ödmjukt och förkrossat hjärta skall Gud inte motstå.
___