Ordet pietism kunde lika gärna bytas mot andlighet. Pietisterna var alltså de kristna under upplysningstiden, som var andliga och upplevde den Helige Ande på ett speciellt sätt, till skillnad mot övriga som antingen var andligt döda, eller så ortodoxa att de blev lagiska och förbittrade Guds Ande. Pietismen, dvs andligheten, finns alltså idag också och har bara fått andra namn.BILDEN: Adelsätten von Strokirchs vapen
Att pietisterna gärna glömts bort inom svenska kyrkan är kanske förståeligt, eftersom där säkert fortfarande finns ett motstånd och också intresse att dölja begångna oförrätter. Det är mer underligt att 1700-talspietismen så lite uppmärksammats bland fria kristna, då den faktiskt är deras direkta föregångare. Men det kan ju tänkas att den även för frisinnade kristna framstår som "för" andlig, för mycket inriktad på en personlig, levande fromhet, i samfund som ganska snart stelnat, de också, i antingen avfällighet eller ortodoxi.
Kanske har man också låtit sig skrämmas av de mer extrema företeelserna inom radikalpietismen. Konrad Dippel t.ex som räknas som radikalpietismens apostel i Tyskland, hade en del läror som vi inte skulle tycka om idag, och som även i hans tid ogillades av många pietister. Ändå var han ett medel till väckelse överallt där han drog fram, även när han besökte Sverige. Gud kan använda vem han vill, och gjorde så med Dippel, som fick bli en vägröjare, en som öppnade vägen till de andliga välsignelserna bortom ortodoxin, sedan var det upp till var och en att akta sig för överdrifterna som också kunde dyka upp vid vägkanterna.
Thomas Leopold, som nog kan betecknas som "dippelian", påstås ha förnekat treenigheten. Men han gjorde det på ett sätt som faktiskt har ett visst fog för sig. Men för dem som strikt håller sig till en skriven trosbekännelse framstår han då naturligtvis som villfarande. Men Leopold gick bara efter vad som står skrivet, och då han inte fann någon lära om treenighet i Bibeln, erkände han den ej heller. Det är radikalt, men sådana var radikalpietisterna. Naturligtvis trodde han på Jesus som Kristus kommen i köttet och Guds Ande som Guds och Kristi Ande. Och han upplevde Andens verkningar och var vad vi skulle kalla andedöpt. Men någon lära utöver vad som står Skrivet i Guds ord ville han inte erkänna. Vilket givetvis fick ortodoxa, rättroende, men felmenande, präster att gå i taket.
När jag läst om pietisterna har jag blivit positivt förvånad över hur ovanligt klarsynta de var över skillnaden mellan att vara en pånyttfödd kristen och bara en namnkristen. En sådan klarsynthet finns inte ens bland många fria kristna idag. De menade sig kunna känna i sin ande vem som var pånyttfödd och vem som inte var det. De visste att det finns en skillnad, och att det alls inte "bara är Gud" som vet hur en människa har det i sitt inre.
När jag läst om pietisterna har jag blivit positivt förvånad över hur ovanligt klarsynta de var över skillnaden mellan att vara en pånyttfödd kristen och bara en namnkristen. En sådan klarsynthet finns inte ens bland många fria kristna idag. De menade sig kunna känna i sin ande vem som var pånyttfödd och vem som inte var det. De visste att det finns en skillnad, och att det alls inte "bara är Gud" som vet hur en människa har det i sitt inre.
Pietisterna var också väldigt måna om att skilja på det levande Gudsordet, och det döda, bokstavliga. De menade att Bibeln var till ingen nytta, om man inte hade Anden som vägledare. Ordets förkunnelse utan Andens kraft var värdelös. Således övergav de de präster och församlingar där Ordet bara förkunnades som en torr lära. I de sammanhang där de upplevde Andens kraft, var däremot verkningarna desto mer påtagliga. På vissa platser, även inom kyrkorna, där prästerna var öppna för den Helige Ande, förekom yttringar som påminner om de värsta (eller bästa om man så vill) företeelserna inom dagens väckelser. Folk föll till golvet i Andens kraft under predikningar. Hela skaror prisade Gud högljudt, så det hördes kilometervis omkring.
De var frimodiga, och vågade säga sanningen, om avfallet i landet, och väckelsen nådde långt upp i samhällshierarkin. Adelsmän blev frälsta, höga militärer, liksom folk i allmänhet. Under 1720-och 1730-talet sägs väckelsen ha varit som starkast i Stockholm, och man räknar med att minst 700 personer brukade samlas regelbundet till olagliga konventiklar, förutom de många som också gick och hörde de väckta prästerna i deras församlingar.
En intressant personlighet var den frälste adelsmannen Karl Mikael von Strokirch, som stred för trosfriheten i riksdagen och till viss del lyckades få till stånd lagändringar som öppnade för väckelsens fortsättning. Dessförinnan hade han varit med och grundat Sveriges första friförsamling, som höll till i "Mommas hus" i huvudstaden och var ett urkristet kollektiv. Själv fick han tillbringa ett halvår i fängelse när myndigheterna slog till mot församlingen, och för de övriga medlemmarna blev straffen i vissa fall många år.
Strokirch reste runt i landet, nästan som en "Röda Nejlikan", och dök upp än här än där och förde med sig väckelsen och nyheter om allt som skedde på de olika platserna. Tack vare sin förmåga att lura in sina motståndare i lagtolkningar, lyckades han alltid, förutom den första fängelsevistelsen, undvika att bli dömd. Han kunde t.ex utebli från kallelser till förhör genom att anklaga de kallande för formella fel i kallelsen. Och de var tvungna att ge honom rätt. På samma sätt gav han andra pietister råd om hur de skulle bete sig inför sina anklagare.
En intressant personlighet var den frälste adelsmannen Karl Mikael von Strokirch, som stred för trosfriheten i riksdagen och till viss del lyckades få till stånd lagändringar som öppnade för väckelsens fortsättning. Dessförinnan hade han varit med och grundat Sveriges första friförsamling, som höll till i "Mommas hus" i huvudstaden och var ett urkristet kollektiv. Själv fick han tillbringa ett halvår i fängelse när myndigheterna slog till mot församlingen, och för de övriga medlemmarna blev straffen i vissa fall många år.
Strokirch reste runt i landet, nästan som en "Röda Nejlikan", och dök upp än här än där och förde med sig väckelsen och nyheter om allt som skedde på de olika platserna. Tack vare sin förmåga att lura in sina motståndare i lagtolkningar, lyckades han alltid, förutom den första fängelsevistelsen, undvika att bli dömd. Han kunde t.ex utebli från kallelser till förhör genom att anklaga de kallande för formella fel i kallelsen. Och de var tvungna att ge honom rätt. På samma sätt gav han andra pietister råd om hur de skulle bete sig inför sina anklagare.
Pietisterna använde dessa tillfällen till att "vittna inför överheten". De predikade i rättssalarna, och skrev långa inlagor, som sedan också spreds över landet och lästes som uppbyggelselitteratur.
Många var oerhört frimodiga. När de kom till rättssalarna ville de ofta inleda med bön, och eftersom det var sed i landet på den tiden, även bland myndigheterna, kunde de inte vägra dem detta.
Thomas Leopold brukade falla på knä och ropa högt till Gud innan han satte sig ned de gånger han var inför rätta.
Han var även så listig, att när präster kom till honom i fästningen och skulle "undervisa" honom om den "rätta läran", så svarade han med så hög röst, att de andra fångarna (och vakterna utanför cellen) kunde höra hans svar och på det sättet få höra evangelium.
Han var även så listig, att när präster kom till honom i fästningen och skulle "undervisa" honom om den "rätta läran", så svarade han med så hög röst, att de andra fångarna (och vakterna utanför cellen) kunde höra hans svar och på det sättet få höra evangelium.
Ibland gick det för långt, som t.ex när några tjänstefolk hade hört en predikant vid namn Norman predika om att de sista skulle bli de första och att man skulle vara varandras tjänare. Så när de blev tillsagda att göra sina sysslor, så svarade de: "Så säger icke Norman, så det kunnen I göra själva!"
Om man sätter in det svaret i en 1700-talsmiljö, så förstår man hur radikala och frimodiga dessa kristna var, även om det i det fallet blev lite fel. Värdfolket måste ha satt i halsen när de hörde tjänstefolket svara så.
Men tiden gav ju också dessa rätt. Idag finns inte den klasskillnaden längre som då var självklar. I stort sett allt det som radikalpietisterna och deras inomkyrkliga, väckta vänner kämpade för, har idag blivit verklighet. De var föregångare till det moderna samhället, i dess bästa form, långt, mer än hundra år, innan den förändringen skedde.
___
Om man sätter in det svaret i en 1700-talsmiljö, så förstår man hur radikala och frimodiga dessa kristna var, även om det i det fallet blev lite fel. Värdfolket måste ha satt i halsen när de hörde tjänstefolket svara så.
Men tiden gav ju också dessa rätt. Idag finns inte den klasskillnaden längre som då var självklar. I stort sett allt det som radikalpietisterna och deras inomkyrkliga, väckta vänner kämpade för, har idag blivit verklighet. De var föregångare till det moderna samhället, i dess bästa form, långt, mer än hundra år, innan den förändringen skedde.
___
Inlägg
