Gråkoltarna - varför gav de upp?

Medan vissa radikalpietister höll ut "intill änden" i sin tro, fanns det andra som efter att ha "begynt sitt lopp väl" efter vissa prövningar avföll eller återkallade de viktigaste av sina ståndpunkter.

Gråkoltarna hör till de senare. Från att ha varit en av de radikalaste grupperna försvann de i stort sett helt, efter den svåra förföljelse de drabbades av. Förföljelserna i sig kan inte vara svaret, även om de givetvis gjorde sitt till för att pröva viljan. Svaret på varför de "gav upp" finns i stället mycket troligt i deras avfärdande inställning gentemot sina syskon bland de som var "mindre radikala". För t.ex Erik Tolstadius' välsignelserika verksamhet hade de inte mycket till övers. Gråkoltarna kan mycket väl ha haft rätt i delar av sin kritik, men missat barmhärtigheten och att Guds verk ofta är bredare än man tror. Gud verkar inte efter våra mallar eller dogmer. De som kommit längst i läran eller efterföljelsen behöver inte ha kommit längst i fruktbarheten. Kristna i alla tider har haft svårt för att ha fördrag med varandra och varandras svagheter. Man har dragit för snäva gränser. Gränser finns, men det är inte vi som skall dra upp dem utan den helige Ande. Och då kan vi bli förvånade, när vi ser var Gud drar gränserna.

Så Gråkoltarna, som hade varit en av de mest välsignade rörelserna bland pietisterna, och som för detta också förföljdes kanske mest av alla, borde varit mer förstående för de som inte orkade, ville, vågade eller kunde gå så långt som dem. Jag tror att vid någon punkt, så måste härligheten från Gud ha vikit undan från Gråkoltarnas gemenskap, under deras hårda och grymma fängelsevistelse, pga deras uttalanden mot sina fria syskon. Och när Anden blev bedrövad eller blockerad i deras liv, så var de utlämnade åt sig själva, i sina lidanden, utan Guds verkliga kraft. Och sedan var det bara en tidsfråga innan återkallandet kom. Utan kraften från Gud återvände "förnuftet" och självbevarelsedriften. Utan kraften från Gud lyste inte sanningens väg lika starkt för dem längre. De som förut varit så känsliga för Andens ledning, kunde nu inte längre höra eller känna något, av "det inre ljuset", och deras egna eller andras tankar blev vägledande i stället. Och så föll de, en efter en.

Trots detta måste man efter att ha läst om dem ge dem det erkännandet, att de verkligen tjänade Gud och stod upp som vittnen och martyrer så länge väckelselågan brann. Det lidande de utsattes för kan nog ingen föreställa sig som inte upplevt det. Ingen kan döma dem eller förakta dem. Men kanske kan vi få en förklaring till det som skedde i det ovanstående.
___


Gråkoltarnas historia är skildrad av Nathan Odenvik i boken "Gråkoltarna - en bild från den pietistiska väckelsen i Sverige under 1700-talet". Stockholm, 1936.
___