Ett brev från Jacob Eriksson

Här publiceras ett uppbyggligt brev skrivet av Jacob Eriksson, en av grundarna till den pietistiska kommuniteten och församlingen "Skevikarna".
Texten är avskriven ifrån M Akiander, del IV, men för att underlätta läsningen är varje mening avdelad som ett stycke. Orden i texten är också försiktigt transponerade till nutidssvenska av 1917 års bibelöversättnings typ. Meningarna är också försedda med - tecknet här och där, för att underlätta förståelsen.
Framskymtar gör här ett andligt liv, till synes mycket närbesläktat med det vi nu upplever under Andens dop. Detta är en "upplevelsekristendom", där det andliga livet både syns och känns, och långt ifrån bara är baserat på dogmer och bokstav.

Bilden visar titelbladet från en av Skevikskommunitetens handskrivna böcker. (Klicka på bilden för att se en större version.)

Ur "Samling av bröderna Erickssons brev till postdirektö­ren Johan Wacklin i Uleåborg. "


1:a Brevet.

Jesu och ett rikt mått av visdomens anda!

Att resan väl avlöpt fägnar oss mycket, och än me­ra, att man i denna bedrövliga tiden, i vilken nästan allt kött fördärvat sin väg - i det människorna utan sky och blygsel löpa efter främmande gudar, köttslig vällust, jordisk ära, gods och penningar - får höra om en upprik­tig följeslagare till Guds rolighet.

Den berättade händel­sen giver tillkänna, att Herren, som för de sina under­ligen, visat eder ingången till den höga och stora försakelsen eller trånga livets dörr, samt visat därvid, tron till styrka, ett sant prov av egenviljans och jordiska sjelf­hetens erövrande, då I medelst ödmjuka böner underkastade eder Guds nådiga vilja och välbehag, som är hans hörsamma tjänares, förtrogna vänners och älskliga barns en­da vilostad.

Vad nu därvid i broderlig kärlek, efter begäran korteligen och enfaldigt påminnas kan, är följan­de:

Att det andliga livet är sällan kännbart, har sina viktiga orsaker; ty det yppas allraförst i själens innersta grund och utbreder sina strålar allenast så vitt och brett, som Gud genom tron vårt väsende rengjort; det kan ock i början genom den grova naturens rörelser i tankar, ord eller gärning så länge undertryckas, tills vi åter i stillhet bragta och invärtes vända varda.

Ja, det indrager sig i dess eget behåll, så att vi vid det häftigaste letandet intet spår af detsamma varse bliva, och åter, när vi som minst en sådan nåd oss förse kunna, giver hon sig ljuvligen till­känna, tills hon äntligen under mycken kamp, strid och anfäktning samt andens idkeliga skri och rop i hjärtat ut­brister.

Så känna vi fuller strax i början av nya födel­sen Guds allvarliga stränghet i den gamla människan och hans kärleks ljuvlighet i den nya människan.

I nya födel­sens fortgång, eller då kärleksväsendet i själens verkande krafter redan utbrustit och sig tillika med själen och blodet i hela människans kropp och lemmar utbreder, begyn­na vi smaka och se i dunkelhet det eviga ljuset.

Men då känna vi redan beständigt den eviga kärleken och i den­na åldern i Jesu, öppnas de invärtes sinnen efter hand och vi varda förklarade ifrån den ena klarheten till den andra, tills omsider allt det gamla, under många blodiga kännin­gar och svettbad är förgånget och allting åter är nytt vor­det, vilken Kristi fullbordiga ålders obedrägliga tecken är Guds eller det högsta godas fulleliga och oupphörliga åtnjutelse utan det ringaste hinder.

Men under vägen till denna höga saligheten akta sig vishetens lärjungar och barn, genom Jesu nåd, både för höger och vänster och att se sig tillbaka; de hålla städse sina ögon rättade på kär­leksväsendet eller det andliga livet, vari Herren bor.

Ty på ena sidan lurar vår avsagde fiende, på andra sidan stå de lustiga kreaturen, bakefter blänker världen med sin fåfänglighet och mitt i vägen ligger förnuftet med egen­viljan, av vilken sig djävulen i motgången eller under anfäktningen betjänar och denna världens ande i medgån­gen, eller när Gud de sina med sitt rikes ljuvligheter be­nådar.

De redliga vishets älskare äro icke, vad fienderna genom förnuftet tala och säga; ty när de föregiva, att djävulen och all fara är sin väg, vaka och bedja de, gö­ra sig färdiga i tron att bemöta djävulens och alla fien­dernas last och bedrägeri; när djävulen hotar att vilja visa sig genom tärande tankar och onda drifter, så ned­sjunka de i kärleksväsendet och äro försäkrade, att Guds drift och rörelse förstörer då fiendens vila, som har sitt rövarnäste i den fallna naturen, väl vetandes, att han in­galunda utan Guds besynnerliga tillstädjelse får visa sig; den trofaste tillåter ej heller sådant förrän han oss därtill med sin frimodiga anda och allt Guds harnesk utrustat har, om vilket allt Guds ljuvliga vishet sina vänner efter hand underrättar i det hon låter dem genom vanan få ö­vade sinnen att åtskilja gott och ont.

Hennes förtrogna veta ock, att den häftiga begärelsen efter de himmelska ljuvligheter är beblandad med mycken sjelfhet, som gärna i egenhet vill förlusta sig av Guds rikes hemligheter.

Här­för måste allt sådant med tiden, sedan barnaåren äro för­lidna och mjölkspisen avdragen, under de följande kraftiga reningar avskäras och förbrännas.

Allrabäst är det, att man genom nåden i viljans överlåtenhet och andens fat­tigdom söker sitt andliga liv av honom, som står för dörren och klappar, och att man väntar i sitt eget intet un­der korset, tills Gud behagar henne i oss gjuta, och när vi henne med en tom och ledig själ undfått, måste hon i en ödmjuk och kysk själ förvaras.

Under korset i svag­heten växer hon härligt och kännbarligen, men i köttslig fröjd avtager hon uppenbarligen och med syndiga köttsens gärningar dödas hon våldsammeligen.

När hon avlas, kväljes naturen, när hon födes, lider naturen, när hon växer, avtager naturen, när hon mognar, försvinner naturen, när hon är mogen, så är naturen död och allting är då nytt.

De som i vishetens skyldskap och vänskap vilja antagna varda, upptäcka icke för var man deras andliga uppen­barelser och Guds nådegåvor, som hemliga och förborga­de äro, varutinnan oss Paulus med sitt exempel föregått, ja, den älsklige själv vill icke, att pärlor för svin skola kastas.

Dock prövas det ganska nyttigt vara, att man med erfarna bröder eller systrar överlägger de svåraste ärenden, tills det talande Faderns väsentliga ord, Kristus Jesus, genom smörjelsen oss allting lär, bjuder tala och tiga efter sitt välbehag.

Gud give eder nåd att bliva och städse förbliva under viljans uppoffrande i Guds vilja, så fån I väl med tiden erfara outsägeliga ting; men var icke förfärad, fast fienderna nu söka på allt sätt göra Guds verk misstänkt, som vore det något ont; tro säkert, att Gud icke giver dem ont, som efter hans behag i barnslig lyd­nad honom om den Heliga Andas upplysning dag och natt anropa.

Dock lära åtskilliga övertalande infällen möta eder, när visheten begynner öppna eder själ och upplösa jordiskhetens band, föregivande sig vara av Gud utfärda­de varningar och antydande, det man icke skall vara så förvägen och egenvilligt begiva sig i livsfara; ty, säga de, du ser nu själv, om detta påstår, så lär dig tusende svå­righeter överhopa och det lärer rätt nu vara beställt med dig; se nu far anden ur dig, nu får du en svår sjukdom på halsen, därför må du vända om i tid, och nöja dig med den nåd, som andra människor händer; de ärna sig ock till himmelen, förakta icke Guds gåvor och verk, miss­bruket bör man allenast fly etc.

Sådana och dylika infällen kunna väl stundom angri­pa samvetet, uppväcka räddhåga m.m., i synnerhet om vi låta dem få inrymme, är alltså gott att veta förut, det sådant är idel bedrägeri, och svara: jag har givit och upp­offrat min vilja i Guds vilja, Han göre med mig, som Honom täckes; om Herren än ville döda mig, skall jag än­dock hoppas på Honom, ty Jesus är mitt lif och döden är min vinning etc.

Visheten själv lär vid sådana tillfällen utan ord på ett andligt och outsägligt sätt, huru man så­dant och annat mer bemöta skall.

Kristus talar i kraft och gudomlig makt, men fienderna med skäl och omstän­digheters anförande efter förnuftets sätt.

Gud allsmäktig bevare det späda livet för den avundsfulle fiendens förgift och arga ögon.

Edra bröder och alla Kristi vänner hälsas kärligen, och vore väl efter vårt enfaldiga tycke, att man ej allenast ville övergifva synden utan ock fly till­fället dertill, och icke städse bliva liggande vid de utvär­tes tingen eller sätta sin kristendom i blott läsande, hö­rande och utvärtes lärande, utan ock låta det eviga ljuset genom daglig erfarenhet sig till sanningens väsentliga kännedom föra.

När I härnäst, vill Gud, skriver oss till, så läs först dessa språk ur Bibeln: Matt. 23:8-12; 20:25-28. Mark. 10:42-45. Lev alltid väl, Herren vare edert beskydd!

Kelvio den 17 augusti 1731.

Jac. Erichsson.
_______

"Den stora örnens två vingar"

Man kan undra hur det var att komma till Nordamerika på den tid då landet mestadels verkligen var en ödemark. Indianstammarna fanns ju där, men de var ändå inte så folkrika att de fyllde landet. Det mesta var ödemark, vildmark, och dit kom alltså dessa kristna emigranter och flyktingar, från Europa, (i den allra första, och fredliga), emigrationsvågen.

Så att några av dem såg orden i Upp. 12:14 om kvinnan som flydde ut i ödemarken (inte öknen som översättningen säger nu), som en uppfyllelse, eller en ledning, är inte underligt alls. De måste ha förundrats, över att detta stora land öppnades för dem, just när vilddjuren i den gamla världen rasade och hotade att utplåna dem. Då öppnade jorden sin mun och uppdrack drakens utsprutade gift, och Guds folk, Guds förföljda folk, kunde fly ut i den nordamerikanska vildmarken, och där finna sitt uppehälle.

Särskilt Pennsylvania, namngivet efter kväkaren William Penn, blev en fristad för förföljda kristna, och där kan de svenska pietisterna och deras föregångare ha haft en viss roll, eftersom de var bland de första som kom till de trakterna, och där grundlade "Nya Sverige", New Sweden, vid Delawarefloden.

(Bilden visar en rekonstruktion av Kalmar Nyckel, skeppet som förde de första svenska nybyggarna till "New Sweden" i Amerika.)

Varje gång jag läser om detta upplever jag en sällsam känsla, det är som om den tidens fascination hos emigranterna på något sätt lever kvar, och förs över till oss, när vi nuddar vid deras historia.

Senare upphörde den svenska kolonin och togs över av holländare och därefter engelsmän, om jag förstått historien rätt. Kring den längre sträckningen av floden bildades senare staten Pennsylvania. Det var dit radikalpietisten Sven Rosén kom, i mitten av 1700-talet, i sin landsflykt, och det var mycket därifrån de svenska radikalpietisterna på hemmaplan hämtade inspiration. För dem måste Pennsylvania ha framstått som en gudagiven fristad, och än mer för deras trosfränder i Tyskland, och i övrigt söderut i Europa, ju närmare de levde tyranniets Rom, som i århundraden hade plågat Europa.
___

Kvinnan i ödemarken

Visste du att det funnits en församling som kallade sig "Kvinnan i ödemarken"? Den bestod av tyska pietistiska emigranter, som slagit sig ned i Pennsylvania i USA, i slutet av 1600-talet.

Den som är insatt i den protestantiska profetietolkningen inser vilket djup det ligger i ett sådant församlingsnamn. Jag ryser av förundran, och andlig beundran.

http://en.wikipedia.org/wiki/Johannes_Kelpius
___

Om Konventikelplakatet

Jag har just läst texten från "Konventikelplakatet". Skriften är ett historiskt dokument, som användes av myndigheter och prästerskap för att kväsa nyväckta andliga rörelser i Sverige och Finland under mer än 100 år. Folk bötfälldes, sattes i fängelser, på fästningar, och landsförvisades, för brotten mot denna kungliga stadga, och "brottet" var alltså att de ordnade eller deltog i konventiklar, dvs privata andliga sammankomster utanför familjegemenskapen, utan någon prästs medverkan.

Man kunde tro att en sådan stadga skulle vara uttryck för en särskild ogudaktighet, men när man läser skriften märker man i stället att stadgan tillkom utifrån vad som hos kungen Friedrich verkar vara en äkta omsorg om folket och landet. Texten är full av goda förmaningar och förklaringar till varför stadgan infördes, och man kan verkligen inte klaga över en sådan kunglig fromhet.

Det man kan misstänka är att kungen inte var såpass insatt i vad han egentligen förbjöd, att han insåg vad det skulle leda till. Stadgan hade sin bakgrund i ett omtalat pietistiskt "väckelsemöte" som hade hållits i Sickla i Nacka utanför Stockholm några år tidigare, och som följts av en utdragen rättsprocess, där alla deltagarna, trots det ortodoxa prästerskapets protester, blev frikända. Som revansch samlade sig prästerskapet sedan för att få infört denna stadga, "konventikelplakatet", som skulle förhindra sådana sammankomster som den i Sickla, i fortsättningen.

Välmenad men missriktad fromhet, troligen hos kungen och kanhända hos vissa inom prästerskapet, men också, hos andra, köttslig revanchlystnad och inre motstånd mot sann andlighet, skapade alltså detta dokument, som skulle orsaka så mycket lidande och skada för Sverige, i stället för den välsignelse landet och folket hade kunnat få uppleva, i fullare eller fullt mått, utan dess tillkomst.

Kungen själv, Friedrich, kallade vid sin dödsbädd till sig en av pietismens stora förkunnare, Erik Tolstadius, hellre än någon ur det ortodoxa prästerskapet, för att be för hans själ. Det visar ju vilka det egentligen var, som var denna skriftens utgivare.
___

Gråkoltarna - varför gav de upp?

Medan vissa radikalpietister höll ut "intill änden" i sin tro, fanns det andra som efter att ha "begynt sitt lopp väl" efter vissa prövningar avföll eller återkallade de viktigaste av sina ståndpunkter.

Gråkoltarna hör till de senare. Från att ha varit en av de radikalaste grupperna försvann de i stort sett helt, efter den svåra förföljelse de drabbades av. Förföljelserna i sig kan inte vara svaret, även om de givetvis gjorde sitt till för att pröva viljan. Svaret på varför de "gav upp" finns i stället mycket troligt i deras avfärdande inställning gentemot sina syskon bland de som var "mindre radikala". För t.ex Erik Tolstadius' välsignelserika verksamhet hade de inte mycket till övers. Gråkoltarna kan mycket väl ha haft rätt i delar av sin kritik, men missat barmhärtigheten och att Guds verk ofta är bredare än man tror. Gud verkar inte efter våra mallar eller dogmer. De som kommit längst i läran eller efterföljelsen behöver inte ha kommit längst i fruktbarheten. Kristna i alla tider har haft svårt för att ha fördrag med varandra och varandras svagheter. Man har dragit för snäva gränser. Gränser finns, men det är inte vi som skall dra upp dem utan den helige Ande. Och då kan vi bli förvånade, när vi ser var Gud drar gränserna.

Så Gråkoltarna, som hade varit en av de mest välsignade rörelserna bland pietisterna, och som för detta också förföljdes kanske mest av alla, borde varit mer förstående för de som inte orkade, ville, vågade eller kunde gå så långt som dem. Jag tror att vid någon punkt, så måste härligheten från Gud ha vikit undan från Gråkoltarnas gemenskap, under deras hårda och grymma fängelsevistelse, pga deras uttalanden mot sina fria syskon. Och när Anden blev bedrövad eller blockerad i deras liv, så var de utlämnade åt sig själva, i sina lidanden, utan Guds verkliga kraft. Och sedan var det bara en tidsfråga innan återkallandet kom. Utan kraften från Gud återvände "förnuftet" och självbevarelsedriften. Utan kraften från Gud lyste inte sanningens väg lika starkt för dem längre. De som förut varit så känsliga för Andens ledning, kunde nu inte längre höra eller känna något, av "det inre ljuset", och deras egna eller andras tankar blev vägledande i stället. Och så föll de, en efter en.

Trots detta måste man efter att ha läst om dem ge dem det erkännandet, att de verkligen tjänade Gud och stod upp som vittnen och martyrer så länge väckelselågan brann. Det lidande de utsattes för kan nog ingen föreställa sig som inte upplevt det. Ingen kan döma dem eller förakta dem. Men kanske kan vi få en förklaring till det som skedde i det ovanstående.
___


Gråkoltarnas historia är skildrad av Nathan Odenvik i boken "Gråkoltarna - en bild från den pietistiska väckelsen i Sverige under 1700-talet". Stockholm, 1936.
___

Profetiska sånger från 1700-talet

Jag läste härom kvällen några härliga sånger hämtade från radikalpietisternas sångbok "Andeliga Wijsor om hwargehanda materier och wid åtskilliga tillfällen", från 1730-talet.

Ett litet exempel på hur dessa tidiga och fria pietister kunde skriva sånger, är detta:


Lambsens jungfrur länge warit
I qwarter på skiöckiohus,
Ther the offta illa farit
Och mist både krafft och lius.
Länge nog har skiökan rådt.
Länge nog thes wälde stådt.
Länge nog har warit blannat.
Ondt och godt så om hwartannat.

Länge nog har Gud måst tola
Se bland swinen barnen kiär
Skiökan har fått länge bola
Med alt thet, som heligt är.
Länge nog mångt menlöst barn
Blifwit kränckt af skiökans garn.
Hon har bön och sång reglerat
Öfwer gudtienst strängt regerat.


I modern svensk skrift blir det så här:


Lammets jungfrur länge varit
I kvarter på skökohus,
Där de ofta illa farit
Och mist både kraft och ljus.
Länge nog har skökan rått.
Länge nog dess välde stått.
Länge nog har varit blandat.
Ont och gott så om vartannat.

Länge nog har Gud måst tåla
Se bland svinen barnen kär
Skökan har fått länge bola
Med allt det, som heligt är.
Länge nog mångt menlöst barn
Blivit kränkt av skökans garn.
Hon har bön och sång reglerat
Över gudstjänst strängt regerat.


Pietisterna skrev också andra sånger, mycket vackra och med väldig Jesuskärlek.


Ach, rena med tin kiärleks blod
Min arma siäl, min Jesu god,
Låt den helt genom tränga
Min inra lifsgrund, ty then kan
Allena rensa ut hwart gran,
Som wid mig än månd hänga,
At jag blir, Som saphir,
Skiär och rener, Himmelsk finer,
Genom drifwen,
Med tin kiärlek helt omgifwen!


Modern sv:


Ack, rena med din kärleks blod
Min arma själ, min Jesus god,
Låt den helt genom tränga
Min inre livsgrund, ty den kan
Allena rensa ut vart grand,
Som vid mig än månne hänga,
Att jag blir, Som safir,
Skär och rener, Himmelskt finer,
Genom driven,
Med din kärlek helt omgiven!



Men något som också är väldigt intressant, är följande:

Tron att Jesus skall komma och hämta sin brud bort från jorden till himlen angrips ofta från vissa religiösa håll. Man har bland annat fått höra att det var en viss John Nelson Darby från Irland, som uppfann läran om "parusin" någon gång på 1800-talet, alltså att Jesus skulle rycka oss upp på skyar honom till mötes, och att detta inte skulle ha förkunnats bland kristna före Darbys tid. Väckelsekristendomen i vår tid, som mestadels har denna lära, skulle alltså ha fått den från denne Darby, som man gärna också visar var lite snett ute i övrigt.

Nu är det ju så att dessa pietister jag läser om levde i början på 1700-talet, alltså ett sekel innan Darby. Och hos dem finner vi även följande sångtext, skriven av en Gunilla Grubb:


Up, min siäl, si dagen nalkas,
Och din mödos heta swalkas,
Up och tig til bröllops red!
Si din brudgum kommer ned
At tig hem til himmelen föra
Och tig ewigt nögder giöra
Han kallar dig, min siäl, til sig.


M. sv:


Upp, min själ, se dagen nalkas,
Och din mödas hetta svalkas,
Upp och dig till bröllop red!
Se din brudgum kommer ned
Att dig hem till himmelen föra
Och dig evigt nöjder göra
Han kallar dig, min själ, till sig.


Alltså, "Se din brudgum kommer ned", skriver hon. Jesus kommer alltså ned från himlen. För att göra vad? Upprätta tusenårsriket direkt? Nej tydligen inte enligt dessa pietister. Hon fortsätter: "...Att dig hem till himmelen föra." Så Jesus kommer alltså ned från himlen, för att ta oss hem till sig, i himlen. Skrivet 100 år före Darby, i Sverige, av enkla radikalpietister.

Var hade de fått denna lära ifrån? Från Bibeln så klart! Den finns där, men kan bara ses av dem som är brudesjälar. Det finns sådant som Gud inte uppenbarar för alla, för alla sammanhang är egentligen inte värdiga att bära det. Denna sanning, sanningen om Jesu tillkommelse och det "hemliga bortryckandet", som är så föraktat och förtalat, det lever, hos dem som allramest tar kristna livet på allvar, som mottager uppenbarelsen, som är fördold i skrifterna för övriga. Det finns säkert äkta brudesjälar också bland dem som inte har denna lära, men de kan få den om de bara vill tränga lite längre in i brudemystiken och främlingsskapet.

Ännu en pietistsång om Jesu tillkommelse:


Brudgummen kommer, skynder ehr alla,
Til bröllops waker, si Jesus är här!
Han sänder röster och låter ehr kalla,
Skynden ehr, salig den, som redo är!
Bruden är tilred och skall snart hemföras,
Alting är redo, ty rösterna höras.


Bruden skall hemföras, känns det igen? Det handlar inte om någon kort flygresa till det jordiska Jerusalem, utan det handlar om bortryckelsen, ooh kvarlämnandet av dem som inte "redo är". Röster som hörs, det syftar väl på anskriet "Se brudgummen kommer", som alltså tydligen också var levande bland dem.

Så om nu dessa pietister Darby förutan levde i, trodde på och förkunnade denna lära, så visar väl det att den tycks vakna till liv varhelst det finns väckta kristna, i vilken tid de än lever. Darby må ha varit en väckt själ han också, men inte är det på hans läror vi bygger vår tro. Inte heller på pietisterna, för detta är väl ganska okänt för de flesta i vår tid. Att Jesus skall hämta brudeskaran, det är något man får från Gud själv, om man är öppen för det, inte bunden av läror eller annat bråte som står i vägen.
...

Givetvis är denna sanning inget man skall vara så fixerad vid att man "glömmer bort" andra sanningar i Guds ord eller börjar negligera dem bara för att man tycker man måste försvara denna lära. I en levande tro lever alla Guds sanningar och blir till en enda sanning, centrerad i Jesus och uppburen av den Helige Ande. Men då finns också detta med och får sin rätta plats, i det stora missionsuppdraget.
___

Bittra Lagen och Söta Nåden

Jag läste om två evangelistsystrar under 1700-talets pietistväckelse i Stockholm. Den ena kallades "Bittra Lagen" och den andra "Söta nåden". Tillsammans utgjorde de en vinnande kombination. Den ena kvinnan förkunnade lagen och domen för åhörarna, med profetisk skärpa, och så tog den andra vid och vittnade om nåden och Kristi kärlek. Tillsammans vann de själar för Jesus, eftersom de kompletterade varandra. Det den ena saknade hade den andra.

De ingick i en grupp kallad "Gråkoltarna" som väckte stor uppmärksamhet på den tiden. Senare dömdes de till långa fängelsestraff, där de långsamt bröts ned, fysiskt, psykiskt och andligt, under ett obeskrivligt lidande. Det var det pris de fick betala för sitt själavinnande. Hur mycket är vi beredda att betala?

Boken om dem kan hittas på antikvariaten.
___

Från väckelsen i Stockholm på 1720-talet

De kom för att förstöra, gick därifrån som frälsta:

"...Tolstadius fick nu wid Skeppsholms församling ett widare sätt att arbeta på, och Guds nåd, som war begynd med honom, tilltog dagligen.

Många tusende åhörare infunno sig här både från norra och södra Förstäderna i denna folkrika Stad, och hopen av dem som trodde tillwäxte dagligen, så att denna lilla kyrka, för trängsel skull, måste ombyggas och utwidgas; ty genom Jesu Christi nåd som i honom werkade, predikade han väldeliga, och nåde-hungriga själar funno här en föda, som de förr saknat.

Det var ock undransvärdt att se och höra, huru säkra och ogudaktiga menniskor, så wäl af Lärare som åhörare, hwilka kommo dels af nyfikenhet, dels af arglistighet att uppsnappa något som de kunde wränga och förtyda, blefwo stundom hoptals rörda och slagna, så att några, hwilka gåfwo Guds uppwäckande röst rum hos sig, wordo af sina samweten drifna att upptäcka för honom sitt onda uppsåt, och blefwo en del deraf sedan hans wänner..."

Fler apostoliska tongångar från boken "Erik Tolstadius' Märkwärdiga Levnadslopp", nu utlagd i sin fullhet i faximil på http://pietisterna.se/.
___

Om Erik Tolstadius

"Då denne Gudsmannen sådant och dylikt talade, kunde man tydligen höra och känna, att det flöt af en lefvande och grundlig förfarenhets kännedom, och alla de, som hörde honom, och hade pröfwogåfvan, intyga enhälleligen, att denne stora Guds tjenaren predikade med en Apostolisk anda; ty kraften af hans ord trängde sig in i stenhårda hjertan, och många, som tillförne försmädat honom som en kättare, måste sedan med tårar bekänna, att här var Guds finger."

Kort utdrag ur en bok om Erik Tolstadius, utgiven först på tyska 1761, sedan översatt till svenska ett flertal gånger i slutet av 1700-talet och en bit in på 1800-talet.

Varför först på tyska, kan man undra? Svaret på den frågan är att sådana böcker fick inte utges i Swerige på den tiden.

Att det då undgick allmänheten, detta bevis om apostolisk kristendom i det hårda Sverige, är alltså lätt att förstå. Dock spreds kännedomen om gudsmannen bland folket, både inom och utom landet.

Det är mera svårt att förstå att kännedomen om detta senare, i friare tider, så gott som helt har glömts bort.

När jag har läst om pietismen har jag känt glädje i mitt hjärta. Tänk att vi hade en väckelserörelse med apostoliska kännetecken i Sverige på 1700-talet, som bröt sig fram trots fruktansvärt motstånd, och spred välsignelse både här och utomlands. Den gick som en gyllne ådra genom en annars ganska mörk tid, och höll liv i ett land som annars säkert hade gått under efter att ha dragit på sig många fiender under den protestantiska tiden.

Den var samtida med metodismen i England, men dagens kristna i Sverige vet ofta mer om metodismen än om vår egen pietism. Förklaringar finns, men de duger inte som ursäkter. De kristna i Sverige borde ha tagit vara bättre på det här andliga arvet. Det finns liksom kvar, i gömmorna, det är inte slut, inte uttömt. Det kan fortfarande väckas upp och bryta fram igen. Gud är inte färdig med pietismen, så känns det. Den är mer andlig och har ett ljusare innehåll, än flera av de senare väckelserörelserna. Dess skatter hade behövt finnas med, som en lysande ingrediens, när nya generationer tog vid. Men den bröts sönder, mördades helt enkelt, genom det hårda motståndet.

Ovan nämnda bok finns nu på webbplatsen http://pietisterna.se , i faximilutgåva, med frakturstil och allt, i så trogen avbildning att man nästan kan känna lukten av det gamla gulnade pappret.
___

En andlig Röda Nejlikan

Ordet pietism kunde lika gärna bytas mot andlighet. Pietisterna var alltså de kristna under upplysningstiden, som var andliga och upplevde den Helige Ande på ett speciellt sätt, till skillnad mot övriga som antingen var andligt döda, eller så ortodoxa att de blev lagiska och förbittrade Guds Ande. Pietismen, dvs andligheten, finns alltså idag också och har bara fått andra namn.

BILDEN: Adelsätten von Strokirchs vapen

Att pietisterna gärna glömts bort inom svenska kyrkan är kanske förståeligt, eftersom där säkert fortfarande finns ett motstånd och också intresse att dölja begångna oförrätter. Det är mer underligt att 1700-talspietismen så lite uppmärksammats bland fria kristna, då den faktiskt är deras direkta föregångare. Men det kan ju tänkas att den även för frisinnade kristna framstår som "för" andlig, för mycket inriktad på en personlig, levande fromhet, i samfund som ganska snart stelnat, de också, i antingen avfällighet eller ortodoxi.

Kanske har man också låtit sig skrämmas av de mer extrema företeelserna inom radikalpietismen. Konrad Dippel t.ex som räknas som radikalpietismens apostel i Tyskland, hade en del läror som vi inte skulle tycka om idag, och som även i hans tid ogillades av många pietister. Ändå var han ett medel till väckelse överallt där han drog fram, även när han besökte Sverige. Gud kan använda vem han vill, och gjorde så med Dippel, som fick bli en vägröjare, en som öppnade vägen till de andliga välsignelserna bortom ortodoxin, sedan var det upp till var och en att akta sig för överdrifterna som också kunde dyka upp vid vägkanterna.

Thomas Leopold, som nog kan betecknas som "dippelian", påstås ha förnekat treenigheten. Men han gjorde det på ett sätt som faktiskt har ett visst fog för sig. Men för dem som strikt håller sig till en skriven trosbekännelse framstår han då naturligtvis som villfarande. Men Leopold gick bara efter vad som står skrivet, och då han inte fann någon lära om treenighet i Bibeln, erkände han den ej heller. Det är radikalt, men sådana var radikalpietisterna. Naturligtvis trodde han på Jesus som Kristus kommen i köttet och Guds Ande som Guds och Kristi Ande. Och han upplevde Andens verkningar och var vad vi skulle kalla andedöpt. Men någon lära utöver vad som står Skrivet i Guds ord ville han inte erkänna. Vilket givetvis fick ortodoxa, rättroende, men felmenande, präster att gå i taket.

När jag läst om pietisterna har jag blivit positivt förvånad över hur ovanligt klarsynta de var över skillnaden mellan att vara en pånyttfödd kristen och bara en namnkristen. En sådan klarsynthet finns inte ens bland många fria kristna idag. De menade sig kunna känna i sin ande vem som var pånyttfödd och vem som inte var det. De visste att det finns en skillnad, och att det alls inte "bara är Gud" som vet hur en människa har det i sitt inre.

Pietisterna var också väldigt måna om att skilja på det levande Gudsordet, och det döda, bokstavliga. De menade att Bibeln var till ingen nytta, om man inte hade Anden som vägledare. Ordets förkunnelse utan Andens kraft var värdelös. Således övergav de de präster och församlingar där Ordet bara förkunnades som en torr lära. I de sammanhang där de upplevde Andens kraft, var däremot verkningarna desto mer påtagliga. På vissa platser, även inom kyrkorna, där prästerna var öppna för den Helige Ande, förekom yttringar som påminner om de värsta (eller bästa om man så vill) företeelserna inom dagens väckelser. Folk föll till golvet i Andens kraft under predikningar. Hela skaror prisade Gud högljudt, så det hördes kilometervis omkring.

De var frimodiga, och vågade säga sanningen, om avfallet i landet, och väckelsen nådde långt upp i samhällshierarkin. Adelsmän blev frälsta, höga militärer, liksom folk i allmänhet. Under 1720-och 1730-talet sägs väckelsen ha varit som starkast i Stockholm, och man räknar med att minst 700 personer brukade samlas regelbundet till olagliga konventiklar, förutom de många som också gick och hörde de väckta prästerna i deras församlingar.


En intressant personlighet var den frälste adelsmannen Karl Mikael von Strokirch, som stred för trosfriheten i riksdagen och till viss del lyckades få till stånd lagändringar som öppnade för väckelsens fortsättning. Dessförinnan hade han varit med och grundat Sveriges första friförsamling, som höll till i "Mommas hus" i huvudstaden och var ett urkristet kollektiv. Själv fick han tillbringa ett halvår i fängelse när myndigheterna slog till mot församlingen, och för de övriga medlemmarna blev straffen i vissa fall många år.

Strokirch reste runt i landet, nästan som en "Röda Nejlikan", och dök upp än här än där och förde med sig väckelsen och nyheter om allt som skedde på de olika platserna. Tack vare sin förmåga att lura in sina motståndare i lagtolkningar, lyckades han alltid, förutom den första fängelsevistelsen, undvika att bli dömd. Han kunde t.ex utebli från kallelser till förhör genom att anklaga de kallande för formella fel i kallelsen. Och de var tvungna att ge honom rätt. På samma sätt gav han andra pietister råd om hur de skulle bete sig inför sina anklagare.

Pietisterna använde dessa tillfällen till att "vittna inför överheten". De predikade i rättssalarna, och skrev långa inlagor, som sedan också spreds över landet och lästes som uppbyggelselitteratur.

Många var oerhört frimodiga. När de kom till rättssalarna ville de ofta inleda med bön, och eftersom det var sed i landet på den tiden, även bland myndigheterna, kunde de inte vägra dem detta.

Thomas Leopold brukade falla på knä och ropa högt till Gud innan han satte sig ned de gånger han var inför rätta.
Han var även så listig, att när präster kom till honom i fästningen och skulle "undervisa" honom om den "rätta läran", så svarade han med så hög röst, att de andra fångarna (och vakterna utanför cellen) kunde höra hans svar och på det sättet få höra evangelium.

Ibland gick det för långt, som t.ex när några tjänstefolk hade hört en predikant vid namn Norman predika om att de sista skulle bli de första och att man skulle vara varandras tjänare. Så när de blev tillsagda att göra sina sysslor, så svarade de: "Så säger icke Norman, så det kunnen I göra själva!"

Om man sätter in det svaret i en 1700-talsmiljö, så förstår man hur radikala och frimodiga dessa kristna var, även om det i det fallet blev lite fel. Värdfolket måste ha satt i halsen när de hörde tjänstefolket svara så.

Men tiden gav ju också dessa rätt. Idag finns inte den klasskillnaden längre som då var självklar. I stort sett allt det som radikalpietisterna och deras inomkyrkliga, väckta vänner kämpade för, har idag blivit verklighet. De var föregångare till det moderna samhället, i dess bästa form, långt, mer än hundra år, innan den förändringen skedde.
___

Den nakne profeten

PIETISMEN - jag har under några veckor studerat denna 1700-talsväckelse, och är förundrad. Aldrig hade jag trott att det fanns så mycket härligt och underbart att läsa om denna andliga rörelse (särskilt den radikala grenen därav).

Igår läste jag t.ex om Lars Ulstadius, som i Åbo i Finland (som var svenskt då) i en kyrka avbröt prästen och började hålla en straffpredikan för församlingen, mot prästerskapet och folkets synd.

Väktare tillkallades, men eftersom Lars gick klädd i enkla kläder, kunde han slita sig ur väktarnas grepp och lämna kläderna kvar i deras händer. Och så rusade han fram i altargången igen, naken, och fortsatte sin predikan (på sjungande finlandssvenska får man förmoda), tills han till slut blev infångad.

För detta tilltag och för sin tro blev han först dömd till döden, men fick sedan straffet omvandlat till livstids fängelse.

Efter lång tid i fängelse i Stockholm fick han möjlighet att bli benådad och frigiven, men var då så van vid fängelselivet att han bad att få stanna kvar där (!)

Efter 44 år i fängelse dog han, utan att ha gjort avbön eller ändrat uppfattning i sin tro.
___

Återuppliva minnet av Thomas Leopold

Det verkar väl förmätet att skriva en artikel om martyren på Bohus, Thomas Leopold, och lägga ut den på nätet nu, när man själv väntar på domen från överklagandet i Hovrätten. Samtidigt finns det ju paralleller eftersom det som skett med Åke Green m.fl faktiskt drar tankarna tillbaka till den tid då fria kristna i Sverige kunde kastas i fängelse för sin tros skull.
Kanske är det så att detta är rätta tiden att återuppliva minnet av Thomas Leopold, så att han blir den förebild och inspirationskälla han rätteligen bör vara för kristna i detta land.

Leopolds lidande för Kristi skull kan, såvitt jag känner till, inte jämföras med något annat, vare sig i Sverige eller i historien. Upplys gärna om någon som haft det värre, efter att du tagit del av vad han fick genomgå i 1700-talets Sverige.
...

(Avsikten [eller visionen] med artikeln är att den efter hand skall bli en självständig webbplats, öppen för alla intresserade, som vill delta i insamlandet av litteratur m.m. om TL, och att sajten skall bli en inspirationskälla till kamp för tron och yttrandefrihet.)

http://bibeltemplet.net/leopold.html
___

Radikalpietism

Allt som är fött av Gud har bärkraft och växtkraft. Det är inte orden i första hand utan ORDET som gör verkan, och ORDET är JESUS, det av Gud sända och levandegjorda uttrycket för hans vilja, mottaget i villiga hjärtan och förvandlat till kött.

Det innebär att allt som en kristen gör i den Helige Ande, liksom med kung Midas, "blir till guld". En god gärning, ett sant ord, en förlösande idé, en välsignad predikan, en vänlig hälsning, ett leende, en skarp tillrättavisning, en gåva, ett mottagande, en bön - allt detta bär med sig frukt i Guds rike och kan bli den kontaktpunkt där det eviga Livet börjar och dödens välde upphör.

Vad det handlar om är att ta emot när Gud ger - när han ger personligen, ur sin goda fadershand.

Det står: När du hör ett ord från MIG, då skall du gå, och då har du ett förkunnaransvar. Gud säger: Om JAG säger till den ogudaktige: 'Du skall dö' - då skall vi varna, och varnar vi inte då drar vi själva över oss samma dom. Men sänder vi oss själva står vi där som fån när domen inte kommer. Jeremia sade: När jag teg blev det som en ELD därinne. Guds ord när det kommer till dig, tränger på, och du VET att du fått det och känner bördan. Gud sade: Jag sände icke dessa profeter utan SJÄLVA lupo de åstad. Bättre då att säga Herre här är jag sänd mig, och att stanna i staden tills man blir beklädd med KRAFT, kraft från höjden som inte kan tigas ner, förbigås eller förhålla sig neutral inför.

Men vänta inte till döddagar - kraften kommer, och kommer den inte beror det inte på Gud. Låt din mun vidt upp och jag skall uppfylla den, säger han. Ett ödmjukt och förkrossat hjärta skall Gud inte motstå.
___