onsdag 3 december 2008

Ett brev från Jacob Eriksson

Här publiceras ett uppbyggligt brev skrivet av Jacob Eriksson, en av grundarna till den pietistiska kommuniteten och församlingen "Skevikarna".
Texten är avskriven ifrån M Akiander, del IV, men för att underlätta läsningen är varje mening avdelad som ett stycke. Orden i texten är också försiktigt transponerade till nutidssvenska av 1917 års bibelöversättnings typ. Meningarna är också försedda med - tecknet här och där, för att underlätta förståelsen.
Framskymtar gör här ett andligt liv, till synes mycket närbesläktat med det vi nu upplever under Andens dop. Detta är en "upplevelsekristendom", där det andliga livet både syns och känns, och långt ifrån bara är baserat på dogmer och bokstav.

Bilden visar titelbladet från en av Skevikskommunitetens handskrivna böcker. (Klicka på bilden för att se en större version.)





Ur "Samling av bröderna Erickssons brev till postdirektö­ren Johan Wacklin i Uleåborg. "


1:a Brevet.

Jesu och ett rikt mått av visdomens anda!

Att resan väl avlöpt fägnar oss mycket, och än me­ra, att man i denna bedrövliga tiden, i vilken nästan allt kött fördärvat sin väg - i det människorna utan sky och blygsel löpa efter främmande gudar, köttslig vällust, jordisk ära, gods och penningar - får höra om en upprik­tig följeslagare till Guds rolighet.

Den berättade händel­sen giver tillkänna, att Herren, som för de sina under­ligen, visat eder ingången till den höga och stora försakelsen eller trånga livets dörr, samt visat därvid, tron till styrka, ett sant prov av egenviljans och jordiska sjelf­hetens erövrande, då I medelst ödmjuka böner underkastade eder Guds nådiga vilja och välbehag, som är hans hörsamma tjänares, förtrogna vänners och älskliga barns en­da vilostad.

Vad nu därvid i broderlig kärlek, efter begäran korteligen och enfaldigt påminnas kan, är följan­de:

Att det andliga livet är sällan kännbart, har sina viktiga orsaker; ty det yppas allraförst i själens innersta grund och utbreder sina strålar allenast så vitt och brett, som Gud genom tron vårt väsende rengjort; det kan ock i början genom den grova naturens rörelser i tankar, ord eller gärning så länge undertryckas, tills vi åter i stillhet bragta och invärtes vända varda.

Ja, det indrager sig i dess eget behåll, så att vi vid det häftigaste letandet intet spår af detsamma varse bliva, och åter, när vi som minst en sådan nåd oss förse kunna, giver hon sig ljuvligen till­känna, tills hon äntligen under mycken kamp, strid och anfäktning samt andens idkeliga skri och rop i hjärtat ut­brister.

Så känna vi fuller strax i början av nya födel­sen Guds allvarliga stränghet i den gamla människan och hans kärleks ljuvlighet i den nya människan.

I nya födel­sens fortgång, eller då kärleksväsendet i själens verkande krafter redan utbrustit och sig tillika med själen och blodet i hela människans kropp och lemmar utbreder, begyn­na vi smaka och se i dunkelhet det eviga ljuset.

Men då känna vi redan beständigt den eviga kärleken och i den­na åldern i Jesu, öppnas de invärtes sinnen efter hand och vi varda förklarade ifrån den ena klarheten till den andra, tills omsider allt det gamla, under många blodiga kännin­gar och svettbad är förgånget och allting åter är nytt vor­det, vilken Kristi fullbordiga ålders obedrägliga tecken är Guds eller det högsta godas fulleliga och oupphörliga åtnjutelse utan det ringaste hinder.

Men under vägen till denna höga saligheten akta sig vishetens lärjungar och barn, genom Jesu nåd, både för höger och vänster och att se sig tillbaka; de hålla städse sina ögon rättade på kär­leksväsendet eller det andliga livet, vari Herren bor.

Ty på ena sidan lurar vår avsagde fiende, på andra sidan stå de lustiga kreaturen, bakefter blänker världen med sin fåfänglighet och mitt i vägen ligger förnuftet med egen­viljan, av vilken sig djävulen i motgången eller under anfäktningen betjänar och denna världens ande i medgån­gen, eller när Gud de sina med sitt rikes ljuvligheter be­nådar.

De redliga vishets älskare äro icke, vad fienderna genom förnuftet tala och säga; ty när de föregiva, att djävulen och all fara är sin väg, vaka och bedja de, gö­ra sig färdiga i tron att bemöta djävulens och alla fien­dernas last och bedrägeri; när djävulen hotar att vilja visa sig genom tärande tankar och onda drifter, så ned­sjunka de i kärleksväsendet och äro försäkrade, att Guds drift och rörelse förstörer då fiendens vila, som har sitt rövarnäste i den fallna naturen, väl vetandes, att han in­galunda utan Guds besynnerliga tillstädjelse får visa sig; den trofaste tillåter ej heller sådant förrän han oss därtill med sin frimodiga anda och allt Guds harnesk utrustat har, om vilket allt Guds ljuvliga vishet sina vänner efter hand underrättar i det hon låter dem genom vanan få ö­vade sinnen att åtskilja gott och ont.

Hennes förtrogna veta ock, att den häftiga begärelsen efter de himmelska ljuvligheter är beblandad med mycken sjelfhet, som gärna i egenhet vill förlusta sig av Guds rikes hemligheter.

Här­för måste allt sådant med tiden, sedan barnaåren äro för­lidna och mjölkspisen avdragen, under de följande kraftiga reningar avskäras och förbrännas.

Allrabäst är det, att man genom nåden i viljans överlåtenhet och andens fat­tigdom söker sitt andliga liv av honom, som står för dörren och klappar, och att man väntar i sitt eget intet un­der korset, tills Gud behagar henne i oss gjuta, och när vi henne med en tom och ledig själ undfått, måste hon i en ödmjuk och kysk själ förvaras.

Under korset i svag­heten växer hon härligt och kännbarligen, men i köttslig fröjd avtager hon uppenbarligen och med syndiga köttsens gärningar dödas hon våldsammeligen.

När hon avlas, kväljes naturen, när hon födes, lider naturen, när hon växer, avtager naturen, när hon mognar, försvinner naturen, när hon är mogen, så är naturen död och allting är då nytt.

De som i vishetens skyldskap och vänskap vilja antagna varda, upptäcka icke för var man deras andliga uppen­barelser och Guds nådegåvor, som hemliga och förborga­de äro, varutinnan oss Paulus med sitt exempel föregått, ja, den älsklige själv vill icke, att pärlor för svin skola kastas.

Dock prövas det ganska nyttigt vara, att man med erfarna bröder eller systrar överlägger de svåraste ärenden, tills det talande Faderns väsentliga ord, Kristus Jesus, genom smörjelsen oss allting lär, bjuder tala och tiga efter sitt välbehag.

Gud give eder nåd att bliva och städse förbliva under viljans uppoffrande i Guds vilja, så fån I väl med tiden erfara outsägeliga ting; men var icke förfärad, fast fienderna nu söka på allt sätt göra Guds verk misstänkt, som vore det något ont; tro säkert, att Gud icke giver dem ont, som efter hans behag i barnslig lyd­nad honom om den Heliga Andas upplysning dag och natt anropa.

Dock lära åtskilliga övertalande infällen möta eder, när visheten begynner öppna eder själ och upplösa jordiskhetens band, föregivande sig vara av Gud utfärda­de varningar och antydande, det man icke skall vara så förvägen och egenvilligt begiva sig i livsfara; ty, säga de, du ser nu själv, om detta påstår, så lär dig tusende svå­righeter överhopa och det lärer rätt nu vara beställt med dig; se nu far anden ur dig, nu får du en svår sjukdom på halsen, därför må du vända om i tid, och nöja dig med den nåd, som andra människor händer; de ärna sig ock till himmelen, förakta icke Guds gåvor och verk, miss­bruket bör man allenast fly etc.

Sådana och dylika infällen kunna väl stundom angri­pa samvetet, uppväcka räddhåga m.m., i synnerhet om vi låta dem få inrymme, är alltså gott att veta förut, det sådant är idel bedrägeri, och svara: jag har givit och upp­offrat min vilja i Guds vilja, Han göre med mig, som Honom täckes; om Herren än ville döda mig, skall jag än­dock hoppas på Honom, ty Jesus är mitt lif och döden är min vinning etc.

Visheten själv lär vid sådana tillfällen utan ord på ett andligt och outsägligt sätt, huru man så­dant och annat mer bemöta skall.

Kristus talar i kraft och gudomlig makt, men fienderna med skäl och omstän­digheters anförande efter förnuftets sätt.

Gud allsmäktig bevare det späda livet för den avundsfulle fiendens förgift och arga ögon.

Edra bröder och alla Kristi vänner hälsas kärligen, och vore väl efter vårt enfaldiga tycke, att man ej allenast ville övergifva synden utan ock fly till­fället dertill, och icke städse bliva liggande vid de utvär­tes tingen eller sätta sin kristendom i blott läsande, hö­rande och utvärtes lärande, utan ock låta det eviga ljuset genom daglig erfarenhet sig till sanningens väsentliga kännedom föra.

När I härnäst, vill Gud, skriver oss till, så läs först dessa språk ur Bibeln: Matt. 23:8-12; 20:25-28. Mark. 10:42-45. Lev alltid väl, Herren vare edert beskydd!

Kelvio den 17 augusti 1731.

Jac. Erichsson.
_______