fredag 28 december 2007

Om Konventikelplakatet

Jag har just läst texten från "Konventikelplakatet". Skriften är ett historiskt dokument, som användes av myndigheter och prästerskap för att kväsa nyväckta andliga rörelser i Sverige och Finland under mer än 100 år. Folk bötfälldes, sattes i fängelser, på fästningar, och landsförvisades, för brotten mot denna kungliga stadga, och "brottet" var alltså att de ordnade eller deltog i konventiklar, dvs privata andliga sammankomster utanför familjegemenskapen, utan någon prästs medverkan.

Man kunde tro att en sådan stadga skulle vara uttryck för en särskild ogudaktighet, men när man läser skriften märker man i stället att stadgan tillkom utifrån vad som hos kungen Friedrich verkar vara en äkta omsorg om folket och landet. Texten är full av goda förmaningar och förklaringar till varför stadgan infördes, och man kan verkligen inte klaga över en sådan kunglig fromhet.

Det man kan misstänka är att kungen inte var såpass insatt i vad han egentligen förbjöd, att han insåg vad det skulle leda till. Stadgan hade sin bakgrund i ett omtalat pietistiskt "väckelsemöte" som hade hållits i Sickla i Nacka utanför Stockholm några år tidigare, och som följts av en utdragen rättsprocess, där alla deltagarna, trots det ortodoxa prästerskapets protester, blev frikända. Som revansch samlade sig prästerskapet sedan för att få infört denna stadga, "konventikelplakatet", som skulle förhindra sådana sammankomster som den i Sickla, i fortsättningen.

Välmenad men missriktad fromhet, troligen hos kungen och kanhända hos vissa inom prästerskapet, men också, hos andra, köttslig revanchlystnad och inre motstånd mot sann andlighet, skapade alltså detta dokument, som skulle orsaka så mycket lidande och skada för Sverige, i stället för den välsignelse landet och folket hade kunnat få uppleva, i fullare eller fullt mått, utan dess tillkomst.

Kungen själv, Friedrich, kallade vid sin dödsbädd till sig en av pietismens stora förkunnare, Erik Tolstadius, hellre än någon ur det ortodoxa prästerskapet, för att be för hans själ. Det visar ju vilka det egentligen var, som var denna skriftens utgivare.
___